Den fjärde oktober 1986 är det välkända nyhetsankaret Dan Rather på väg hem från vänner till sin lägenhet på Manhattan när han stöter ihop med två män i trettioårsåldern. ”Vad är frekvensen Kenneth?” frågar en av dem och när Rather förklarar att de tagit fel på person så attackeras han med ett knytnävsslag. Männen jagar in honom i lobbyn till ett hus och under sparkar och slag fortsätter de fråga ”Kenneth” om frekvensen. Dörrvakten och husföreståndaren kommer till Rathers undsättning och de två angriparna försvinner från platsen. Dan Rather tvingas tillbringa en tid på sjukhus.
Attacken förblev ett mysterium och inspirerade många spekulationer. Frasen ”Kenneth, What’s the Frequency?” dök med jämna mellanrum upp i populärkulturen.
Nio år senare ansågs mysteriet vara löst när Dan Rather identifierade sin angripare som en viss William Tagert. Tagert hade tre år tidigare försökt ta sig in i NBC:s studio i Rockefeller Center med ett vapen och blivit stoppad av teknikern Campbell Theron Montgomery som han då sköt ihjäl. Dådet skall ha begåtts eftersom Tagert, som led av schizofreni, trodde att tv-bolagen övervakade honom.
Fortfarande kvarstår vissa frågor. Var det verkligen Tagert som attackerade Rather? Vem var i sådana fall den andre mannen? Och vem är egentligen Kenneth?
Exakt vad svenskar får göra i yttre rymden regleras i Lag (1982:963) om rymdverksamhet. Grundregeln är att all icke-statlig rymdverksamhet måste ha tillstånd från regeringen. Att ta emot signaler från rymden eller att sända upp sondraketer räknas dock inte som rymdverksamhet.
Så se till att skaffa tillstånd från Sveriges rymdministerJan Björklund. För: ”Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver rymdverksamhet utan att ha erforderligt tillstånd döms till böter eller fängelse i högst ett år”!
Vänta nu… den som av oaktsamhet bedriver rymdverksamhet! Va?
Det sägs att anledningen till att producenterna bakom den intellektuellt stimulerande filmen ”xXx” valde just detta namn var för att försvåra olaglig nedladdning. Den genialiska planen var att potentiella pirater som letat efter filmen på olika torrentsidor skulle dränkas i det gigantiska utbudet av pornografiska titlar istället för att hitta herr Diesels skådespelarinsatser som Xander Cage.
Exakt varför de tre kryssen kommit att beteckna populärgynekologiska framställningar verkar vara svårt att exakt utröna. Vissa menar att det har att göra med hembrännares tendens att markera sin produkts styrka med ett till tre X där XXX. Andra menar att det var pornografer i USA som på 1970-talet började X-märka sina filmer, tre X kom snart att beteckna de allra mest explicita filmerna.
Personligen tror jag att det har att göra med den klan av rödhåriga vampyrer som härstammar från Judas Iskariot. Deras bettmärke sägs nämligen ta formen av XXX, talet 30 med romerska siffror, för att symbolisera de trettio silverpenningar som Judas mottog för att förråda Jesus. Men det är som sagt bara min teori.
(Och ja, den genialiska planen bakom detta inlägg är att markant öka trafiken till bloggen genom upprepade användningar av termen ”XXX”.)
Under 1940- och 50-talet florerade tron på en världsomspännande (manlig) homosexuell konspiration som styrde kulturvärlden, särskilt Hollywood, och en gång om året möttes för att bestämma det framtida dammodet. det var allmänt känt att man var tvungen att ha sex med medlemmarna i nätverket för att överhuvudtaget komma någonvart inom kändisvärlden. Konspirationen kallades Homintern, Homosexuella internationalen, efter Kominterns mönster, och vissa ljushuvuden, som presidenterna Truman och Nixon, var övertygade om att det var en sovjetisk komplott mot de kristna amerikanerna och deras värdefulla kroppsvätskor som skulle omvända deras barn till att bli homofiler genom att introducera homosexuella teman i kulturen, t ex Batmans förhållande till Robin.
Den sorgliga sanningen är väl att homosexuella vid den här tiden tvingades leva i en sorts konspiration. För att dölja sin sexualitet för omvärlden tvingades de ständigt smyga och utveckla hemliga mötesplatser och kodspråk. Ständiga rykten florerade om vem som var bög eller flata. Sedan HBT-personer tillkämpat sig ett utrymme för öppenhet så finns det ingen som längre tror på Homintern.
Utom Joe Labero då, som 2007 förklarade för tidningen Kupé att anledningen till att han aldrig slagit igenom i USA är för att Las Vegas styrs av en judisk-homosexuell konspiration som inte vill släppa fram en ”blond viking”. Det beror alltså inte på att Joe Labero är en ganska sunkig typ av underhållare som säger ”looki, looki” och drar fram en kanin ur en hatt.
Som alla melissopalynologer vet så beror honungens smak på dragkällan, det vill säga från vilken eller vilka växter som honungsbina har hämtat nektarn och pollenet ifrån. Men vissa dragkällor kan ge obehagliga effekter.
När bina vid Turkiets svartahavskust skördar nektar från vissa arter av rhododendron och azalea så bildar den en honung som är harmlös för bina men giftig för människor. Symptomen inkluderar hallucinationer, ”druckenhet”, kräkningar och diarré. Biodlarna i området vet att rensa ut den honung som produceras under perioden då plantorna blommar, men ibland har den använts som ett medel i krigföring.
Den grekiske historikerna Xenofon berättar i sin självbiografiska skrift ”Anabasis” hur De Tiotusenden, grekiska legosoldater i Kyros d.y.s sold, åt av honung som producerats i trakterna av Trapezus i nuvarande Turkiet och snabbt insjuknade. Det är oklart om detta var ett led i någon aktiv krigsplan och alla soldater blev friska efter tre eller fyra dagars ”tillnyktring”.
Under det tredje mithridatiska kriget (66 – 61 f v t) är det emellertid helt klart att honungen användes som ett stridsmedel av heptacometaerna som placerade ut den giftiga honungen bergspass genom vilket Pompejus romerska styrkor passerade. När de romerska legionärerna inmundigat honungen och fallit offer för dess förgiftning anföll de vilda bergsmännen och slaktade tre kohorter.
När jag var liten älskade jag anime-serien ”Silver Fang”, trots att den var värre sönderklippt än en Burroughs-roman, med ungefär samma surrealistiska effekt, och trots att två tredjedelar av alla röster gjordes av Peter Harrysson som prövade mer eller mindre vansinniga dialekter. Föga anade jag att historien om unghunden Silver som måste samla en armé av vildhundar för att strida mot den demoniska björnen Akakabuto var baserad på en sann historia. Nåja, nästan. Den verkliga historien var i detta fall ännu mer blodig och urballad, men hade färre hundar i huvudrollerna.
I mitten av november 1915 så började en jättelik brunbjörn dyka upp i närheten av familjen Ikedas gård i nybyggarsamhället Sankebetsu Rokusen-sawa på Hokkaidos landsbygd. Eftersom den var lite väl närgången och skrämde gårdens hästar så kallade herr Ikeda till sig en av sina söner och två jägare. Den 30 november dök björnen upp på nytt och de lyckades skjuta den, men den försvann ut i skogen i riktning mot berget Onishika. Nu har björnen alltså blivit skjuten med minst ett skott, vi ska hålla reda på detta inför framtiden.
Den nionde december gjorde man en fruktansvärd upptäckt på familjen Ōtas gård. Ōtas fru, Abe Mayu, var försvunnen och i gårdshuset fanns liket efter ett spädbarn som hon vaktat. Allting var täckt av blod och vedträn från eldstaden låg kringströdda. Tidigt på morgonen gav sig trettio män ut i skogen för att försöka hitta Mayu. De hade inte kommit långt innan de istället stötte på den fruktansvärda mördarbjörnen. Fem män sköt mot björnen men bara en träffade (nu har björnen alltså blivit skjuten två gånger). Björnen drog sig tillbaks igen och i närheten hittade man resterna av Abe Mayu, huvudet och ett ben. Byborna Miyoke Yasutarō och Saitō Ishigorō gav sig iväg för att skaffa hjälp från myndigheterna.
Folket i byn beväpnade sig och samlades vid Ōtas gård men när björnen dök upp igen vid åttatiden så utbröt panik och endast en man lyckades avfyra sitt gevär (björnen är nu skjuten tre gånger) och den försvann ut i skogen. Nu anlände också femtio vakter som hade varit posterade vid familjen Miyokes hus, dit många kvinnor och barn sökt sin tillflykt. De samlade styrkorna gav sig av ut i skogen för att spåra björnen.
Jag ber nu att få göra ett avbrott i berättandet och påpeka att detta alltså är en verklig händelse och inte manuset till en monsterfilm. För allt som följer härefter passar bättre på vita duken än i verkligheten.
För naturligtvis dyker björnen nu upp vid Miyokes gård, som vakterna precis har lämnat. Björnen kastade sig in genom ett fönster och i förvirringen som uppstod så släcktes alla ljuskällor. Barnen och kvinnorna var nu ensamma med monstret i mörkret. Fru Miyoke försökte fly med sin bebis men föll omkull när ett annat barn högg tag i hennes ben. Björnen gick till attack och bet spädbarnet. Den enda utav vakterna som stannat sprang mot dörren men blev riven i ryggen. Han gav dock fru Miyoke och några av barnen tid att komma undan. Björnen fortsatte sitt slaktande genom att döda två pojkar med ramarna och bita ihjäl en tredje. Sedan fick den syn på en gravid kvinna, Saitō Ishigorōs fru Take, som bad för sitt och sitt ofödda barns liv. Detta stoppad naturligtvis inte monstret som dräpte och delvis åt upp henne.
Nu hade männen insett att de tappat björnens spår och eftersom de var åtminstone lite genre savvy så förstod de någonstans vad som var på gång och skyndade till Miyokes gård där de mötte fru Miyoke. Tio utav männen ställde upp sig vid husets ytterdörr medan de andra gick runt det och förde väsen för att driva ut björnen. Planen lyckades men när monstret kom utfarande så klickade den första vaktens gevär. Panik utbröt och i förvirringen så kunde björnen försvinna ut i mörkret. Familjerna samlades i byskolan. Sex personer och ett ofött barn var döda, många var svårt skadade.
Samtidigt besökte herr Miyoke den berömde björnjägaren Yamamoto Heikichi för att be om hans hjälp. Yamamoto kunde identifiera björnen som den fruktade Kesagake, som sedan tidigare dödat tre kvinnor, men förklarade att han inte kunde hjälpa byborna eftersom han pantsatt sitt gevär och supit bort pengarna (antagligen eftersom en ond björn dödat hans partner). Antagligen sa han också ”I’m too old for this shit”, fast på japanska.
En konstnärlig tolkning av Yamamoto
När nyheten om vad som hänt i Sankebetsu nådde myndigheterna så beslutades det att en grupp skyttar skulle organiseras under ledning av poliskommissarie Suga. På något sätt lyckades man också övertyga Yamamoto Heikichi om att komma till undsättning (såklart).
En plan formulerades som gick ut på att locka fram Kesagake med likdelar från dess offer, till de anhörigas stora protester. Björnen dök mycket riktigt upp men försvann igen innan någon hann få iväg ett skott.
Nästa dag ledde kommissarien sin styrka på sextio man ut i skogen och man fattade posto. Framåt kvällen såg en av skyttarna en skugga röra sig. Kommissarie Suga tilltalade den och när han inte fick något svar gav han order om eldgivning. Nästa morgon fann man blod och björnspår där skuggan rört sig (Kesagake har nu alltså blivit träffad av minst fyra skott). En snöstorm närmade sig och man riskerade att tappa bort spåret efter Kesagake.
Om ni inte har fattat det hittills så var Yamamoto Heikichi totalt jävla badass. Han påpekade att två män skulle förflytta sig snabbare än sextio och gav sig av endast i sällskap med en vägvisare.
Han lyckades spåra upp Kesagake och närmade sig ensam den jättelika björnen. På tjugo meters avstånd avlossade han två skott. Det ena träffade i huvudet och det andra i hjärtat. Den fruktansvärda björnen var död. Fuck yeah!
50 Cent-partiet är faktiskt inte som man kan tro en förening för ungdomar som uppskattar den amerikanske hip hop-artisten Curtis James Jackson den tredje, eller 50 Cent (”Öringen”) som han kallas av beundrare. I själva verket så är det en kader av professionella internetkommentatörer som får betalt av den kinesiska staten för att sprida positiva åsikter om regeringen och Kinas Kommunistiska Parti på forum och i kommentarsfält.
De kinesiska myndigheterna har allt mer kommit fram till att diskussioner på internet inte enbart är en fara som måste censureras och stängas av utan också kan fungera som ett forum för att påverka åsikter och opinion. Redan 2004 började myndigheterna i prefekturen Changsha betala för positiva kommentarer, ungefär 50 cent per inlägg vilket gav fenomenet dess namn.
50 Cent-partisterna genomgår idag en utbildning vid kulturdepartementet och vissa källor menar att Kina idag har uppemot 300 000 elektroniska rödgardister, en imponerande armé av professionella troll. Det sägs att 50 centristerna har börjat expandera sina operationer och nuförtiden också dyker upp i diskussioner på amerikanska nyhetssidor. Vet du verkligen om främlingen du debatterar med på nätet är en hälsosam Internet-nörd eller en kommunistagent som är ute efter dina värdefulla kroppsvätskor?
Även om 50 Cant-partiets omfattning antagligen är oöverträffat så är fenomenet knappast begränsat till Kina. Det ryktas att den ryska säkerhetstjänsten har ett liknande program, och det israeliska propaganda- och desinformationsprojektet Hasbaraär ökänt för att rekrytera professionella och ideella troll.
Den svenska motsvarigheten till 50 Cent-partiet har ju till och med lyckats bli invalda i riksdagen, även om deras internetbrigader kanske bäst beskrivs med ett annat kinesiskt namn för fenomenet, wǎng píng yuán, ”apor som kommenterar på internet”.
Kära vänner och läsare, har ni saknat oss? Vi har saknat er.
Undertecknad, er redaktör och ödmjuke tjänare, ber om ursäkt för den tid ni har tvingats försmäkta utan tillgång till häpnadsväckande fakta och märkliga påståenden. Redaktionen har tvingats åta sig vissa mycket delikata uppdrag i rikets och mänsklighetens tjänst, vilka vi inte här skall tala närmare om. Men nu har vi återvänt från några av de få återstående vita fläckarna på världskartan, redo att åter vara er främsta källa till glädje och upplysning på det elektroniska nätet.
Penisfäktning är det vetenskapliga namnet på parningsbeteendet hos vissa plattmaskar. De hermafroditiska maskarna kämpar om vem som skall befrukta och vem som skall bli befruktad. Hos vissa arter är det båda deltagarna i parningen som vill bli pappa. Därför fäktas de med sina dubbla dolkliknande penisar och försöker hugga sin partner och samtidigt undvika att själva bli stungna. Duellerna kan pågå från tjugo minuter till en hel timme.
Penisen behöver alltså inte penetrera någon speciell kroppsöppning utan huggs in genom huden var som helst på kroppen. Detta liknar den så kallade ”traumatiska insemination” som återfinns hos vissa ryggradslösa djur där hanen använder sin penis för att hugga upp ett hål i honans buk och ejekulera där i.
Anledningen till att plattmaskarna kämpar om vem som skall få bli pappa har naturligtvis sin evolutionära förklaring. Det krävs avsevärt mycket mer energi från modern för att bära och föda fram avkomman. Dessutom kan modern inte bli gravid igen under tiden som ”hon” är med barn medan fadern kan fortsätta sprida sin säd och därmed sina gener. Det finns emellertid plattmaskarter vars reproduktiva strategi leder till att båda parter försöker bli moder genom att lura av den andre dennes sperma.
Mänskliga parningsritualer är ett område som förvirrar och skrämmer er redaktör, men i jämförelse med vissa andra arter så framstår människans sexualitet som okomplicerad och ofarlig.
