Judendomen och islam, två av de stora religionerna med ursprung i Västasien, delar ett förbud mot att äta svinkött. Även i Skottland tycks det ha existerat ett fläsktabu, men det hör egentligen inte hit.
Ända sedan medeltiden har det grunnats över detta mystiska förbud som berövar judar och muslimer ett av livets verkliga glädjeämnen, bacon. Ett klassiskt religiöst svar är att fläskförbudet och de övriga matrestriktionerna varken kan eller behöver förklaras. Gud har rätt att utdela befallningar och människorna har bara att lyda utan att ifrågasätta. Att påbuden kan framstå som ologiska eller svåra att följa är en del av finessen, de ger människorna en verklig chans att visa sin underkastelse.
Å andra sidan så finns det en lång tradition som försöker legitimera förbuden med förnuftsskäl. Den store filosofen Rabbi Moses Maimonides, av vänner och och fans kallad RamBam, som var verksam i det moriska Spanien på 1100-talet ansåg att de judiska kostreglerna, kashruth, var rationella och nyttiga. Fläskkött ansåg han vara sjukdomsalstrande då grisar enligt honom var orena djur. I modern tid har denna typ av rationalistiska förklaringar ofta kopplats till förekomsten av trikiner i fläskkött.
I ”A short Digression on the Pig; or, Why Heaven Hates Ham”, tredje kapitlet i hans bok ”God Is Not Great: How Religion Poisons Everything”, så kritiserar Christopher Hitchens den senare tesen. Han menar att trikiner inte är vanligare i varma klimat och att andra folk i samma område inte delat det judiska fläskförbudet. I stället lanserar han teorin att det härstammar från den stora likheten mellan människor och svin. Grisarna är som vi vet genetiskt mycket lika oss, så lika att deras organ kan användas för transplantationer till människor. En gris dödsskri sägs vara fruktansvärt likt en döende människas. Det sägs också att människokött smakar fläsk, härav uttrycket ”long pork” som skall ha använts av kannibaler på Nya Guinea (Gary Allen har emellertid i sin artikel ”What is the flavor of human flesh” påvisat att det råder vissa svårigheter när det kommer till att definiera smaken på människokött). Förbudet mot fläsk skulle alltså utgå från ett tabu mot kannibalism.
Min personliga favoritförklaring till aversionen mot grisar framför Marvin Harris, den kulturmaterialistiska antropologins nestor, i sin bok ”Cows, Pigs, Wars and Witches: The Riddles of Cultures”. Han avfärdar trikinspåret och påpekar att djur som är tillåtna för judar och muslimer till exempel getter, får och nötkreatur kan sprida brucellos, binnikemaskar och mjältbrand, vilka alla är värre för människor än trikiner. I stället förespråkar Harris en ekologisk-materialistisk förklaring. Grisen passar helt enkelt dåligt in i den miljö där judendom och islam uppkom. Medan idisslare som kor och getter lever på föda rik på cellulosa: gräs, löv etcetera, så konkurrerar grisar med människor om föda med lågt cellulosainnehåll: frukter, nötter, rötter och spannmål. I Västasiens torra ökenområden har man inte råd med att avvara ”människomat” för att föda upp ett djur som inte ens bidrar med mjölk. Arkeologiska undersökningar i regionen har visat att grisar aldrig utgjort mer än fem procent av den totala tamdjurspopulationen.
Till råga på allt så kan grisar inte svettas. Människor avsöndrar upp till tusen gram svett per kvadratmeter hud per timme (detta är i sig en intressant faktauppgift). Grisar kan i jämförelse på sin höjd svettas 30 gram. Får svettas dubbelt så mycket som grisar och är dessutom skyddade av sin ljusa ull som reflekterar bort solljuset. L. E. Mount vid Cambridges ”Agricultural Research Council Institute of Animal Physiology” har kommit fram till att grisar kan dö om de utsätts för temperaturer över 36 grader Celsius (fråga mig inte hur han kom fram till det), något som är vanligt förekommande i regionen. Det är bland annat för att skydda sig mot uttorkning och solbränna som grisar tar lerbad. Om de inte har tillgång till lera, exempelvis i varma och torra områden, så rullar de sig i sin egen avföring. När temperaturen är under 28 grader Celsius så lämnar inte grisar avföring i samma område som där de sover och äter, men ju varmare det blir dess då ”smutsigare” blir det. Följaktligen den judeoislamiska uppfattningen om grisen som ett orent djur.
Exakt vilken förklaring som stämmer får vi kanske aldrig reda på. Men här på Sakupplysningen hyllar vi inställningen att även de mest bisarra sedvänjor och vidskepelser kan förstås och förklaras.
I Akebäcks kyrka på Gotland finns en mystisk stenrelief (bild från Guteinfo ovan). Enligt den lokala sägnen så skall reliefen, huggen på 1100-talet, vara till minne av en byggnadsarbetare som föll ner från en byggnadsställning (el. dyl.) och avled. Kan det vara så att vi har att göra med nästan tusen år gammal facklig dokumentation om faror på arbetsplatsen?
