Sedan 1992 har USA:s National Oceanic and Atmospheric Administration spårat en ensam bardval. Den specifika valen är lätt att följa eftersom dess sång ligger på en frekvens av 52 hertz. Alla andra bardvalars sång ligger inom frekvenserna 15 till 25 hertz. Här kan man lyssna på den unika sången.
Varför valen har ett så distinkt läte är det ingen som vet. En teori är att den har någon form av missbildning, men det anses inte som troligt då den kunnat överleva under så många år. Andra tror att det rör sig om en hybrid mellan två olika valarter eller att den till och med skulle kunna vara det sista exemplaret av en i övrigt utdöd art.
Under de 19 år som forskarna följt valen har den aldrig fått något svar. Den följer inga kända migrationsmönster för andra valar.
Enligt vissa forskare så kan bardvala leva upp till 245 år om inte mer. Någonstans där ute finns en jättelik uråldrig varelse som talar med sig själv. Forever alone.
När jag var liten älskade jag anime-serien ”Silver Fang”, trots att den var värre sönderklippt än en Burroughs-roman, med ungefär samma surrealistiska effekt, och trots att två tredjedelar av alla röster gjordes av Peter Harrysson som prövade mer eller mindre vansinniga dialekter. Föga anade jag att historien om unghunden Silver som måste samla en armé av vildhundar för att strida mot den demoniska björnen Akakabuto var baserad på en sann historia. Nåja, nästan. Den verkliga historien var i detta fall ännu mer blodig och urballad, men hade färre hundar i huvudrollerna.
I mitten av november 1915 så började en jättelik brunbjörn dyka upp i närheten av familjen Ikedas gård i nybyggarsamhället Sankebetsu Rokusen-sawa på Hokkaidos landsbygd. Eftersom den var lite väl närgången och skrämde gårdens hästar så kallade herr Ikeda till sig en av sina söner och två jägare. Den 30 november dök björnen upp på nytt och de lyckades skjuta den, men den försvann ut i skogen i riktning mot berget Onishika. Nu har björnen alltså blivit skjuten med minst ett skott, vi ska hålla reda på detta inför framtiden.
Den nionde december gjorde man en fruktansvärd upptäckt på familjen Ōtas gård. Ōtas fru, Abe Mayu, var försvunnen och i gårdshuset fanns liket efter ett spädbarn som hon vaktat. Allting var täckt av blod och vedträn från eldstaden låg kringströdda. Tidigt på morgonen gav sig trettio män ut i skogen för att försöka hitta Mayu. De hade inte kommit långt innan de istället stötte på den fruktansvärda mördarbjörnen. Fem män sköt mot björnen men bara en träffade (nu har björnen alltså blivit skjuten två gånger). Björnen drog sig tillbaks igen och i närheten hittade man resterna av Abe Mayu, huvudet och ett ben. Byborna Miyoke Yasutarō och Saitō Ishigorō gav sig iväg för att skaffa hjälp från myndigheterna.
Folket i byn beväpnade sig och samlades vid Ōtas gård men när björnen dök upp igen vid åttatiden så utbröt panik och endast en man lyckades avfyra sitt gevär (björnen är nu skjuten tre gånger) och den försvann ut i skogen. Nu anlände också femtio vakter som hade varit posterade vid familjen Miyokes hus, dit många kvinnor och barn sökt sin tillflykt. De samlade styrkorna gav sig av ut i skogen för att spåra björnen.
Jag ber nu att få göra ett avbrott i berättandet och påpeka att detta alltså är en verklig händelse och inte manuset till en monsterfilm. För allt som följer härefter passar bättre på vita duken än i verkligheten.
För naturligtvis dyker björnen nu upp vid Miyokes gård, som vakterna precis har lämnat. Björnen kastade sig in genom ett fönster och i förvirringen som uppstod så släcktes alla ljuskällor. Barnen och kvinnorna var nu ensamma med monstret i mörkret. Fru Miyoke försökte fly med sin bebis men föll omkull när ett annat barn högg tag i hennes ben. Björnen gick till attack och bet spädbarnet. Den enda utav vakterna som stannat sprang mot dörren men blev riven i ryggen. Han gav dock fru Miyoke och några av barnen tid att komma undan. Björnen fortsatte sitt slaktande genom att döda två pojkar med ramarna och bita ihjäl en tredje. Sedan fick den syn på en gravid kvinna, Saitō Ishigorōs fru Take, som bad för sitt och sitt ofödda barns liv. Detta stoppad naturligtvis inte monstret som dräpte och delvis åt upp henne.
Nu hade männen insett att de tappat björnens spår och eftersom de var åtminstone lite genre savvy så förstod de någonstans vad som var på gång och skyndade till Miyokes gård där de mötte fru Miyoke. Tio utav männen ställde upp sig vid husets ytterdörr medan de andra gick runt det och förde väsen för att driva ut björnen. Planen lyckades men när monstret kom utfarande så klickade den första vaktens gevär. Panik utbröt och i förvirringen så kunde björnen försvinna ut i mörkret. Familjerna samlades i byskolan. Sex personer och ett ofött barn var döda, många var svårt skadade.
Samtidigt besökte herr Miyoke den berömde björnjägaren Yamamoto Heikichi för att be om hans hjälp. Yamamoto kunde identifiera björnen som den fruktade Kesagake, som sedan tidigare dödat tre kvinnor, men förklarade att han inte kunde hjälpa byborna eftersom han pantsatt sitt gevär och supit bort pengarna (antagligen eftersom en ond björn dödat hans partner). Antagligen sa han också ”I’m too old for this shit”, fast på japanska.
En konstnärlig tolkning av Yamamoto
När nyheten om vad som hänt i Sankebetsu nådde myndigheterna så beslutades det att en grupp skyttar skulle organiseras under ledning av poliskommissarie Suga. På något sätt lyckades man också övertyga Yamamoto Heikichi om att komma till undsättning (såklart).
En plan formulerades som gick ut på att locka fram Kesagake med likdelar från dess offer, till de anhörigas stora protester. Björnen dök mycket riktigt upp men försvann igen innan någon hann få iväg ett skott.
Nästa dag ledde kommissarien sin styrka på sextio man ut i skogen och man fattade posto. Framåt kvällen såg en av skyttarna en skugga röra sig. Kommissarie Suga tilltalade den och när han inte fick något svar gav han order om eldgivning. Nästa morgon fann man blod och björnspår där skuggan rört sig (Kesagake har nu alltså blivit träffad av minst fyra skott). En snöstorm närmade sig och man riskerade att tappa bort spåret efter Kesagake.
Om ni inte har fattat det hittills så var Yamamoto Heikichi totalt jävla badass. Han påpekade att två män skulle förflytta sig snabbare än sextio och gav sig av endast i sällskap med en vägvisare.
Han lyckades spåra upp Kesagake och närmade sig ensam den jättelika björnen. På tjugo meters avstånd avlossade han två skott. Det ena träffade i huvudet och det andra i hjärtat. Den fruktansvärda björnen var död. Fuck yeah!
När första världskriget bröt ut så insisterade den grekiske kungen Konstantin I, som var gift med den tyske kejsarens syster Sofie av Preussen, på att Grekland skulle förhålla sig neutralt. I opposition mot honom stod den liberale premiärministern Elefthérios Kyriákou Venizélos (ett helt vanligt namn) som ville ansluta landet till trippelententen.
Kungen och hans anhängare hindrade Venizélos från att genomdriva en allians med britterna i parlamentet vilket fick honom att avgå och nyval utlystes i juni 1915. Liberalerna vann valet och Venizélos återkom som premiärminister men kungen vägrade att godkänna den nya regeringen. När Bulgarien, som nu slutit upp på centralmakternas sida, i oktober samma år attackerade Serbien, som stod på de allierades sida, så tillät Venizélos brittiska och franska trupper att landstiga i norra Grekland och lyckades med liten marginal få igenom en krigsförklaring mot Bulgarien. Kung Konstantin reagerade då genom att utnyttja sin konstitutionella rätt att upplösa parlamentet och utlyste ånyo nyval. Detta val bojkottades av liberalerna och en kungatrogen högerregering tillsattes.
Ententens trupper i norra Grekland fungerade nu i praktiken som en ockupationsmakt, även om de kommit dit med den avsatte premiärministerns tillåtelse. I Thessaloniki, där även den serbiska exilregeringen upprättats, grundade ledande liberaler en motståndsgrupp mot den monarkistiska regeringen och började söka kontakt med officerare som var ententvänliga. I augusti 1916 ledde denna ”Revolutionära kommittén för nationellt försvar” en resning som fick kontrollen över norra Grekland och upprättade en ny regering med säte i Thessaloniki under ledning av Elefthérios Venizélos. Den nya regeringen erkändes snart av de allierade samtidigt som den förklarade krig mot centralmakterna.
De allierade utövade påtryckningar mot den monarkistiska regeringen i Athen för att hela Grekland skulle sluta upp i kriget. I oktober 1916 tvingades regeringen att överlämna den grekiska flottan i de allierades händer. I december landsattes 3 000 franska marinkårssoldater i Athens hamnstad Pireus. De attackerades då av den rojalistiska milisgruppen ”Reservisterna”, som leddes av Greklands framtide fascistdiktator Ioannis Metaxas och tvingades dra sig tillbaka. Även om det är omdiskuterat så sägs det att fransmännen fick stöd av athenska Venizélos-anhängare, vilket ledde till att kända liberaler och Venizélos-män attackerades och 35 dödades. De allierade satte då upp en flottblockad av Grekland som varade i 106 dagar och i juni 1917 hotade de att bomba Athen om inte kung Konstantin I lämnade staden.
Alexander av Grekland
Kungen tvingades ge med sig, abdikerade och flydde till Schweiz. Med honom följde också kronprinsen George II som ansågs vara tyskvän. I stället så togs tronen över av Alexander I, Konstantins näst äldste son som var anhängare av ett Storgrekland som skulle omfatta områden dominerade av etniska greker som låg under osmanskt styre, vilket gjorde honom mer vänligt inställd till ententen. Elefthérios Venizélos blev nu premiärminister för det återförenade Grekland som slöt upp i kriget mot centralmakterna. Den unge Alexander befann sig helt under premiärministerns kontroll. Endast en gång vägrade han lyda, i november 1919 när han rymde för att gifta sig med Aspasia Manos, en ofrälse dotter till en överste.
När freden mellan ententen och det osmanska riket slöts 1920 så fick grekerna stora områden i nuvarande Turkiet men de fortsatte sin kampanj för att gripa ännu större landvinningar. Den unge kungen kunde känna sig nöjd. Men hans lycka skulle inte bli långvarig.
Den andra oktober 1920 promenerade han med en hund i den kungliga trädgården, en park i centrala Athen, då hunden plötsligt attackerades av en apa. Kungen försökte försvara sitt husdjur med en käpp och blev då biten. En annan apa blandade sig i kampen och lyckades även den bita kungen. Såren infekterades, kungen blev svårt sjuk och avled den 25 oktober av blodförgiftning.
I november hölls parlamentsval vilket till mångas förvåning Venizélos och liberalerna förlorade till den högeropposition som enats bakom den kände konservative ledaren Dimitrios Gounaris. Högerregeringen låt hålla en folkomröstning om att låta kung Konstantin I återvända till tronen, nära 99 procent av de deltagande grekerna röstade ja. Detta var inte populärt hos de allierade som drog tillbaks sitt stöd till Grekland.
Den återkomne konungen började rensa armén på Venizélos-trogna officerare, varav vissa avgick frivilligt i protest mot nyordningen. Den grekiska armén som marscherade mot Ankara förlorade stora delar av sin ledning. Kriget vände nu till en katastrof för grekerna som slogs tillbaks av de turkiska nationalisterna under ledning av Mustafa Kemal. En kvarts miljon militärer och civila dödades. Churchill skrev senare att dessa 250 000 människors död orsakades av ett apbett.
Den mongoliska dödsmasken, eller olgoi-khorkhoi – ”tjocktarmsmasken” vilket är dess mongoliska namn, är en mytomspunnen varelse som sägs leva i Gobiöknens otillgängliga delar.
Beskrivningen av dödsmasken skulle kunna vara hämtad från någon av Dungeon & Dragons monsterböcker. Den sägs vara en halvmeter till en och en halv meter lång, blodröd och tjock med ett utseende som liknar en kos tjocktarm. Enligt legenden så kan den spotta svavelsyra, döda på avstånd med elektriska stötar och utsöndra ett gift vars blotta beröring dödar.
De finns de som tror att olgoi-khorkhoi är ättlingar till någon typ av elektriska ålar som levde i regionen då Gobiöknen fortfarande var ett innanhav och som anpassat sig till att leva på lande (elektriska ålar andas luft vid ytan). En betydligt mycket rimligare teori är att denna fruktansvärda varelse skapats av kraftfulla magiker för att vaka över ruinerna efter någon svunnen civilisation, kanske det mystiska Shambhala.
Nu är det förvisso ingen som har sett den mongoliska dödsmasken och kunnat rapportera om det. Men det betyder ju inte att den inte finns. Det kan ju mycket väl vara så att att masken dödat alla som kommit i dess väg. Men en tillräckligt välbeväpnad och sammansvetsad grupp av äventyrare skulle kanske kunna…
Är bävern egentligen en fisk? Ja, åtminstone om vi skall tro katolska kyrkan som på 1600-talet beslutade att bävern är en fisk.
Som vi har sett tidigare så tenderar religioner att hänga upp sig på att förneka människor grejer som gör livet lite mer uthärdligt. Så även katolicismen, vars anhängare förväntas avstå från kött på fredagar (även om man nuförtiden i Sverige kan avstå från andra laster i stället). Därför har katoliker genom historien varit besatta av att definiera vad som är kött. Tumregeln är att landlevande däggdjur och fåglar räknas som kött. Reptiler, groddjur, insekter och fiskar är dock helt okej (och det är ju faktiskt den godaste maten vi har).
”Fisk” är här framförallt en beteendemässig snarare än en biologisk kategori. Följaktligen går det bra att äta bäver, tillsammans med exempelvis delfin och uttrer, eftersom dessa är fiskar. I Sydamerika tycker man istället om att festa på en kapybara, världens största gnagare, som tydligen också är en fisk.
Ett annat smarrigt alternativ för den katolska familjens fredagsmys är laurices, ourtagna kaninfoster, vilket räknats som en delikatess sedan romarriket. När påven Gregorius den store deklarerade att även kaninfoster var en sorts fisk så blev den snabbt en favoriträtt bland Europas munkar och nunnor.
Tidigare så kunde man också variera menyn med vitkindad gås. Vitkindad gås säger ni, det är väl ändå en fågel? Nej då, den vitkindade gåsen föds ju ur drivved. Det var åtminstone en allmän uppfattning under medeltiden. Därför var det länge tillåtet att knapra i sig en av dessa förunderliga varelser även under fredagar. Tyvärr så förbjöd påven Innocentius III denna sedvana år 1215, inte för att han kommit på att gäss faktiskt inte växer fram ur trä, utan för att de trots sin tillkomst levde och uppförde sig som fåglar.
Behöver jag frukta myrsloken? är en fråga som många ställer sig. Svaret är tveklöst ja. Även om jättemyrsloken vanligtvis är en fridsamt varelse så är det faktiskt ett fullständigt livsfarligt djur. När den känner sig hotad så kan den ställa sig på bakbenen och utdela kraftfulla slag eller försöka fånga sin fiende i en björnkram. Nämnde jag jättemyrslokens klor?
Klorna på bilden kommer från en jättemyrslok och från en velociraptor. Den större klon kommer från myrsloken. Jag tar det igen, myrsloken har alltså större klor än en freaking raptor! Klorna använder den för att riva sönder myrstackar och trädstammar och för att döda jaguarer och pumor!
Trots idogt sökande så har jag inte hittat någon statistik över hur många människor som dödas av jättemyrslokar. Men 2007 så avled en zooskötare i Buenos Aires när hennes mage och ben revs sönder av en jättemyrslok.
Trots att myrsloken är ett sådant fruktansvärt djur så finns det mig veterligen ännu ingen skräckfilm med dem i huvudrollen, trots att det till och med finns en om vildsvin.
Sedan 1992 har USA:s National Oceanic and Atmospheric Administration spårat en ensam bardval. Den specifika valen är lätt att följa eftersom dess sång ligger på en frekvens av 52 hertz. Alla andra bardvalars sång ligger inom frekvenserna 15 till 25 hertz. Här kan man lyssna på den unika sången.
