Varför doftar världen så ljuvt efter regn?

Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande — mig når den bara inte,
fast jag söker och ber.  Min smärta är för bitter.

Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten.  Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.

Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus.  När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle.  Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.

– Karin Boye

 Alla känner vi väl till den berusande doft som hela världen tycks avge efter ett regn. Precis som doften av nyklippt gräs och solvarm hud signalerar sommar för mig så förknippar jag regndoften med både våren och den tidiga hösten. Men vad skapar egentligen denna sensation?

Det visar sig att det är jordlevande bakterier som ligger bakom det hela. Närmare bestämt är det de sporer som bakterier av släktet aktinomyceter utsöndrar när jorden är torr och som virvlar upp från marken och förs runt av den fuktiga luften när det regnar som vi känner lukten av. Det är faktiskt aktinomyceterna och andra bakterier som ligger bakom det ämne som ger jord dess typiskt ”jordiga” doft. Även detta ämne, geosmin, bidrar till doften av regn.

John Keats sägs ju ha förbannat Newton för att han berövat regnbågen dess skönhet genom att förklara den. Så, kära läsare, har jag nu berövat er njutningen i ett tidigt vårregn genom att förklara att det är bakterisporer som kittlar era näsgångar. Personligen tror jag inte det. För mig har aldrig kunskapen gjort världen mindre eller fulare. Tvärtom, ju mer jag lär mig ju mer fascinerad blir jag av den förunderliga och komplexa värld jag har fått förmånen att leva i. Och detta är en av Sakupplysningens grundläggande drivkrafter; förundran inför världens mysterier och en övertygelse om att de går att förstå.

Facebook-kommentarer:

Leave a Reply