Honung som biokemiskt stridsmedel

Som alla melissopalynologer vet så beror honungens smak på dragkällan, det vill säga från vilken eller vilka växter som honungsbina har hämtat nektarn och pollenet ifrån. Men vissa dragkällor kan ge obehagliga effekter.

När bina vid Turkiets svartahavskust skördar nektar från vissa arter av rhododendron och azalea så bildar den en honung som är harmlös för bina men giftig för människor. Symptomen inkluderar hallucinationer, ”druckenhet”, kräkningar och diarré. Biodlarna i området vet att rensa ut den honung som produceras under perioden då plantorna blommar, men ibland har den använts som ett medel i krigföring.

Den grekiske historikerna Xenofon berättar i sin självbiografiska skrift ”Anabasis” hur De Tiotusenden, grekiska legosoldater i Kyros d.y.s sold, åt av honung som producerats i trakterna av Trapezus i nuvarande Turkiet och snabbt insjuknade. Det är oklart om detta var ett led i någon aktiv krigsplan och alla soldater blev friska efter tre eller fyra dagars ”tillnyktring”.

Under det tredje mithridatiska kriget (66 – 61 f v t) är det emellertid helt klart att honungen användes som ett stridsmedel av heptacometaerna som placerade ut den giftiga honungen bergspass genom vilket Pompejus romerska styrkor passerade. När de romerska legionärerna inmundigat honungen och fallit offer för dess förgiftning anföll de vilda bergsmännen och slaktade tre kohorter.

Facebook-kommentarer:

Leave a Reply